Drömma/knulla

12. sida 224;
"Apro på att sjunka till botten: En morgon i den amerikanske litteraturforskaren Paul de Mans liv, när han var barn, stod han och såg på en sten, och på hur den sjönk ner i våt, svart gyttja. Det gick långsamt, och Paul de Man stod och såg på i flera timmar, ända tills stenen var uppslukad, tills gyttjan la sig mer och mer runt stenen, tills gyttjan blev mer och mer täckt av svart, våt gyttja, tills det bara fanns en lite prick kvar, och hur den svarta våta gyttjan liksom läkte över stenen, omslöt sig själv igen efter att stenen kommit och gjort ytan mindre perfekt. Paul de Man hade stått där i flera timmar, och trots att han bara var ett barn tänkte han att sådär är det när vi sover. Sådär är det när vi drömmer. Vi sjunker i våt, svart gyttja. Och ingen kan se oss. Och ingen vet var vi är. Och ingen kan på vår perfekta yta se att vi döljer en sten.
Och sedan kände han att han var hungrig och yr."

jag tror inte att jag orkar längre