K.

Vi är värdelösa. Kassa, dåliga, patetiska.
Åtminstånde det vi gör.

Tomt - det nästan ekar. Något, som jag inte vet vad det är,
men som jag känner igen allt för väl, bubblar och kokar inom mig.
Lugna dig, sansa. Samla ihop.
Trots det, förstör jag bara.
Vår historia är ärrad på grund av mig.
Kan vi fortsätta med en framtid, om vi hänger kvar och skaver mot det oläkta ärret?
Ärr läker aldrig om man kliar.
Vill vi läka?
Vill vi fortsätta?
Orkar vi?
Vill vi?
Vill jag? Vill du?

Hade jag kunnat plocka bort de dåliga delarna av vår historia,
så hade jag gjort det.
Men just nu känner jag mig bara så uppgiven, hopplös och meningslös.

Jag ber om ursäkt för allt jag orsakat alla. Särskillt dig. Kanske borde jag levt i tystnad,
väntat in dig, och låtit dig göra det. Hade du varit lyckligare då?
Har jag varit lyckligare då?
Vad hade hänt med oss isåfall?
Hur länge hade jag behövt vänta?

förlåt för mina okontrollerade tankar.