Oproffsigt.

Emil Jensen är ett geni.

Allt känns bra nu. Jag ska snart till Skåne, då ska min farmor lära mig att sticka.
Sen ska jag lära Derp att sticka. Vi ska fara till Langska huset, den andra januari, eller vad det var, och sticka med en massa äldre, trevliga människor.
Jag ska snart redovisa olika myter med Kinesiska muren, och det känns bra. Jag är godkänd i matten, och reagge gör mig chill. Red, red wine.

Jag och Saltgokan kinda räddade en katt herromnatten. Den var tjock och underbar och hade världens finaste ägare. Katten flög ur min famn (ja, den kunde flyga, jag lovar) och travade raskt mot husse, när han fick syn honom. Då blev jag plötsligt lite avundsjuk. Varför är inte människor som katter? Dom är accepterade som tjocka, nästan mer accepterade så. Är katter någonsin fixerade vid att se bra ut? Alltså. Bra, som i människovärlden-bra (smala, snygga, trimmade, osv).
Jag hoppas inte.
I såfall ska jag blir katt i nästa liv. Utan tvekan. Och så vill jag leva som den katten. Med en sån fin ägare. Eller levnadskamrat. Men kan ju faktiskt inte äga något levande, egentligen.
Jag undrar om Tussie gillar mig som sin levnadskamrat.

Bon Iver är också ett geni, förresten.

Jag gillar inte att jag måste gå till jobbet senare. Men det är nog ok.


Nu ska jag ha min redovisning.