Where do I become some one

Jag försöker
verkligen! jag försöker verkligen

Man ska orka en massa. En djävla massa. Jag hatar inte världen. Jag älskar livet. Vilken grej det är. Livet liksom. Världen är makalöst stor.

men
ibland känns det som
att jag måste vara med från alla håll
hos alla
med alla

men när
ska folk se mig
istället för att bara behöva mig

"jag förstår" hit och
"jag förstår" dit
Nej. Jag tror inte.   Jag är så rädd för att inte räcka till
jag är så rädd för att folk ska sluta behöva mig

Men jag behöver också någon
Men jag hittar ingen

någon som vill stanna
som är tillräckligt nära
som är tillräckligt lik
som inte tar mer än ger
som inte gör mig osäker
som inte gör mig velig
som inte gör mig delad,
som inte tar förgivet
någon som kommer till mig utan att behöva fråga innan,
som bara vet
att allt jag behöver just då är en djävla kram.


Folk tror så djävla mycket. Folk tror
och tror
och tror.
 Folk ljuger och låtsas
Människor är så. Och jag har svårt att tro. Jag gillar inte att lita, för jag vet nästan inte vad det är



Och varje gång jag försöker förklara för någon annan
går det upp för mig, precis i samma tid som orden slinker mig ur munnen, att
det låter, allt låter, så löjligt så svagt så vagt, så olikt mig.


jag kan inte gå vidare med något
jag är osäker på allt. vet inte längre var kartan över minfältet finns
Att sätta ned foten någonstans är en kraftansträngning som tar mig veckor,
 ändå ändrar jag mig oftast, för att jag inte vet hur nästa steg skulle se ut,
och jag är rädd för mina egna tankar, då jag fantiserar om hur hela jag skulle sprängas i bitar
Alltid kollar jag tillbaka och ser fotspåren, hur jag ser dom härifrån, och tänker på hur dom såg ut när jag stod där
Vid ett område kan jag se att mina båda fötter har stått på jorden
 dina spår är också där
Jag gråter varje gång jag tänker på det
Och jag gråter varje gång jag vänder om och ska försöka igen,
för varje gång så möts jag av en kyla som slår emot mig från mitt eget medvetande;
 du är inte där


Men jag återvänder hela tiden
Varje gång jag försökt gå därifrån,

jag är inte hel nog

Och jag orkar inte med
att folk tar mig förgivet.
Jag får inte vara sjuk
jag måste allt och jag måste mer än så,
för alla andras skull
Se mig gärna som självisk,
för i tidningarna står det
att ibland måste man få vara det

Tyvärr tror jag inte på dom heller,
så jag återvänder snart
Det är för många som bankar på min dörr
Några har börjat sparka
och mitt dåliga samvete dränker mig