Tyst nu
sluta lysa på mig staden, släck ner nu Visby
sträcker mig. Andas. Längtar uppåt. Ler.
 "ta mig till stjärnorna!" Jag tittar mot ett träd. Han ler snällt: säger att det inte blåser ikväll. Tyävrr...
Jag fastnar. Leendet dundrar i asfalten.
Jag kvider
Jag går hem igen med en kilometer is efter mig. Jag går och lägger mig ensam i min säng igen och kinderna och tårarna slutar vara is.

Drar om benen: var är du

Förlorar känslan för gravitaionen;
flyter samman med gruset.